Så har äntligen sommarens mest efterlängtade film haft premiär i form av Dunkirk, regisserad av Christopher Nolan. Den snart 47-årige britten har fler topplaceringar än någon annan regissör på IMDB men har ännu inte vunnit någon Oscar. Det skulle inte förvåna oss om det sker nu, om inte för regi eller manus så för bästa film. Dunkirk är nämligen ett mästerverk.

Dunkirk, eller på originalspråket franska, Dunkerque, är en hamnstad i nordöstra Frankrike där Operation Dynamo utspelade sig 27 maj till 4 juni 1940 under andra världskriget. Den brittiska expeditionskåren, 400 000 man stark, var inringade i staden med möjlighet till kapitulation eller evakuering. De valde det sistnämnda vilket är det filmen skildrar. Och som det skildras. Förväntan när Nolan gör sitt första historiska porträtt är att man inte riktigt vet vad man ska vänta sig. Och de förväntningarna infrias, för det blir inte alls som man förväntar sig. Vi vet, usla formuleringar, men ändå är det sanningen.

Det här är nämligen inte en klassisk krigsfilm på något sätt, det är en porträttering av överlevnad, rädsla, mod, feghet, tapperhet, grymhet, patriotism, plikt och ångest. Det är en inblick i vårt psyke när det är som allra mest utsatt, när det står som allra längst ner på Maslows behovstrappa. Och det är ångest för tittaren också, från första minuten och sedan i två outhärdliga men ack så uthärdliga timmar. Man kastas in i händelsernas centrum direkt utan vidare förklaring och där är du sedan fast, vare sig du vill eller inte.

Filmen följer tre olika situationer och tidslinjer vid Dunkirk. Marken, havet och luften. På land följer vi Tommy (Fionn Whitehead) som gör allt vad som krävs för att ta sig från staden. Till havs ser vi Mr. Dawson (Mark Rylance) som får i uppdrag att med sin lilla fritidsbåt försöka korsa kanalen med start i England och evakuera de han kan. I luften finns Farrier (Tom Hardy) med sin Spitfire. Dessa skeenden och tidslinjer vävs sedan samman på ett sätt som bara Nolan kan. Det är nästan samma komplexa struktur som Inception.

Något vi tänkte på, både under och efter filmen, är att Nolan väljer att aldrig inbegripa fienden i rutan. Detta blir mycket effektfullt och leder till en ännu mer skräckinjagande känsla. Det är som att de alltid är där och har sin utsträckta hand en centimeter från de skräckslagna soldaterna och dig hela tiden. Detta i kombination med den avskalade dialogen (Tom Hardy har till exempel mindre än tio repliker i filmen) och en handling som inte är särskilt karaktärsdriven gör att fokus för tittaren, precis som soldaterna, ligger på överlevnad. Och ångest. Ständigt denna ångest.

Nolan regisserar Harry Styles, Damien Bonnard och Fionn Whitehead på Dunkirks stränder

Foto i världsklass

Som vanligt är skådespelarinsatserna av allra högsta klass, det är de alltid i Nolans filmer, men denna gång sticker ingen i ensemblen ut, möjligtvis med undantag för briljante teaterskådespelaren Mark Rylance. Men det är på något sätt som att Nolan inte vill att fokus skall ligga där denna gång. Istället känns det som att han vill att vi ska fokusera mer på fotot, detta fantastiska, makalösa foto. För andra gången (Interstellar var den första) samarbetar Nolan med svensk-holländske Hoyte van Hoytema. Det blev inget annat än succé, igen. Flertalet gånger under filmen kände vi att vi såg vinklar i luften vi aldrig riktigt upplevt förut. Hoytema tar dig så nära men erbjuder samtidigt helhetsperspektivet. Han ger dig den klaustrofobiska paniken under vattenytan men även den kollektiva lättnaden med brett foto ovanifrån. Det måste upplevas på plats, ord räcker inte till här.

När jag pratade med Robin Ehlde, vår regissör, om filmen, talade han sig varm om formatet Nolan valt att filma i. Här är det inte tal om 3D-trams, allt skall spelas in på rulle, och inte vilken rulle som helst utan 65mm-format som sedan projiceras på 70mm (det bredaste filmformatet som finns). Det är oerhört dyrt. Det är också oerhört ovanligt att göra det i dagens filmindustri. Faktum är att bara fyra filmer har gjorts på 70mm sedan år 2000: Samsara (2011), The Master (2012), The Hateful Eight (2015) och så Dunkirk. Effekten av det är en rikare färgåtergivning och äkthet, och det innebär ju också rent praktiskt att någon måste sitta bakom en rulle i biosalongerna och kontinuerligt byta ut den i filmen. Bara en sådan sak.

Hoyte van Hoytema vid kameran

Vi kan inte heller förbise Hans Zimmers verk. Det här är sjätte gången han komponerar Nolans filmer och musiken har alltid haft en viktig del i stämningsbyggandet. Dunkirk är inget undantag och ingen hade kunnat göra det bättre än Zimmer. Vid några tillfällen är den sällsamt vacker, men mest sveper den med dig in i ångesten via ett slags obehagligt bakgrundsljud som ligger där och surrar. Genialiskt.

Ljudet är också yppersta världsklass, liksom klippningen. Ja, allt. Det är så autentiskt. Filmen spelades såklart in i Dunkirk och all rekvisita var äkta, inklusive fartygen och planen. Statister i tusentals. Nolan jobbar äkta, som alltid. Vi tror på många Oscars till filmen. Foto känns givet, det skall mycket till för att bräcka Dunkirk. Nolan borde få åtminstone en nominering för sin regi. Ljudet ligger bra till, musiken också. Och bästa film. Hur skulle den inte kunna få det? Vi är stora fans av Nolan och alla hans tidigare verk men det här känns som hans mest kompletta, hans största, även om filmen känns ”mindre” än Interstellar exempelvis. Till sist så är våra ord aldrig tillräckliga. Man skall se Dunkirk, och det på bio. Hemma kommer inte att bli samma sak. Det här var vår kanske största bioupplevelse någonsin. Vi hoppas att det blir det för er också.