Första tee, tidig morgon 6 april 2017, Augusta National, Georgia, USA. Någon och något saknas, mer än saknas, men på den tomma stolen hänger en grön kavaj. Den är omsorgsfullt placerad, nedlagd ömt, nästan trevande. Bredvid står två vänner, även de ägare av en grön kavaj, men den som ligger på stolen går aldrig att fylla.

Det pågående US Masters är tillsammans med The Open Championship de två mest anrika golftävlingarna, men The Masters är kanske mer mytomspunnen, åtminstone mer inbäddad i siden. En stark beskrivning, men ändå inte tillräcklig. Man kan kanske bättre beskriva US Masters som Arnold Palmer. Det är mer än tillräckligt.

Segraren i US Masters får så mycket mer än en pokal. Han blir del av något outsinligt, en källa som aldrig töms eller behöver påfyllning. Symbolen för denna källa är en grön kavaj, en kavaj som blir din för evigt. Den bärs aldrig av någon annan, den lämnar nästan aldrig den undersköna Augusta och om du är lycklig nog att vinna tävlingen igen får du ingen ny. Du bär din gamla igen.

Stor golfare – större person

Gary Player och Jack Nicklaus har sina kavajer. Med tårar i ögonen ser de på stolen som står på tee där Arnies ligger. Det är första gången de står där utan honom. Alla beskrivningar jag hört om Arnie, allt jag sett i rutan och läst i artiklar och på nätet, faller i slutändan tillbaka på inte hans popularitet eller storhet som golfare, utan på den människa han verkade vara. Att alltid ha tid för alla. Att erbjuda ett patenterat leende, att få någon att lysa upp via blotta närvaron. Gary Player sade att han hade ”det”, något du aldrig kan ta utan något du bara kan få.

Gary Player och Jack Nicklaus på första på Augusta 2017. Emellan dem ekar Arnies stol tom.

Gary Player och Jack Nicklaus på första tee på Augusta 2017. Emellan dem ekar Arnies stol tom.

Den gröna kavajen

The Masters gröna kavaj bär på en rik historia. Det var Bobby Jones, en av grundarna till turneringen, som introducerade den, men inte till segraren, utan till medlemmarna av klubben. Idén föddes efter att han såg de röda kavajerna klubbkaptenerna bar på anrika Royal Liverpool. Mellan 1937-1948 bar klubbens medlemmar gröna kavajer när de tävlade på Augusta, men det var 1949 som den förevigades.

Nu fick segraren av tävlingen äran att erhålla och bära den. Först ut var Sam Snead, mannen med den perfekta svingen. Hans kavaj hänger kvar på Augusta i ett alldeles utvalt rum, The Cloak Room, tillsammans med alla andras. Sedan länge är det även tradition att förra årets segrare hänger på kavajen på årets. Arrangören väljer ut den av alla gröna kavajer de tror passar bäst för segraren och senare låter de skräddarsy en alldeles egen som sedan placeras i samma Cloak Room. I det rummet hänger också Arnold Palmers.

Jack Nicklaus träder på den gröna kavajen på Arnold Palmer 1964

En 23-årig Jack Nicklaus träder på den gröna kavajen på Arnold Palmer, då 35 år, 1964.

Vi hoppar till 1958. Sista rundan. En 28-årig Arnold Palmer peggar upp i delad ledning. Dagen innan hade regnet öst ner på Augusta varpå det bestämdes att man skulle få spela med lättnad, d.v.s. lägesförbättring när det krävdes. Arnie är i mitten av Amen Corner (hål 11-13), när han drar bollen över green på 12:e. Han skall precis ta sin lättnad men blir nekad av hålets domare som inte kände till regeln. Arnie gör dubbel men spelar en boll till för säkerhets skull som han gör par på och får senare rätt. Han håller i och vinner på 284 slag, -4, och säkrar sin alldeles egna kavaj.

Amen Corner

Känner ni förresten till begreppet Amen Corner? Det var där och då, 1958, som namnet myntades tack vare dramatiken som utspelade sig. Hål 11-13, White Dogwood, The Golden Bell och Azalea, är vackra och förrädiska vattenhål. Journalisten Herbert Warren Wind försökte hitta något fyndigt som kunde beskriva dem, något med ordet ”corner”. Han mindes då en låt han lyssnat till som hette ”Shoutin’ in that Amen Corner”. Amen Herbert. Kunde inte blivit mer passande. Och såklart vann Palmer det året.

Arnold Palmer går för sista gången som tävlande över Hogan Bridge på hål 12, 2004

Arnold Palmer går för sista gången som tävlande över Hogan Bridge på hål 12, 2004.

Arnold Palmer – förevigad

Förra året var Palmers sista publika framförande på Augusta. Med märkbart nedgången hälsa men lika lysande leende var han tyvärr oförmögen att traditionsenligt slå första slaget, men han lyckades resa sig ur sin stol och ta emot folkets hyllningar. Stilige Gary Player var rörd, så rörd att han tillägnade sitt eget slag, det första, till Arnie. En drive mitt i. Stilrent.

Palmer på första tee, 2016, hans sista Masters i livet

Arnie på första tee 2016, hans sista Masters.

1960, 1962 och 1964. Arnold Palmer höll samma intervall mellan sina fyra totalsegrar i US Masters. Han var först med att vinna just fyra men kanske vackrare var att han fullföljde sin egen och sin fars dröm om att en dag spela Augusta National, favorittävlingen. Längs vägen blev han en av folket, och vad större var, han gjorde golf till ett folkligt spel i USA. Med sin karisma, sina kläder, sitt leende och kraftfulla sving tog han Masters och golfen med storm, en storm som aldrig kommer att darra, oavsett tid eller plats.

Vi känner att det är en omöjlighet att förstå vad det innebär att vara del av en sådan tradition som US Masters, att vara en del av banan och alla minnen som där vilar. Att förstå Arnold Palmers betydelse. Vi låter därför en tårfylld Jack Nicklaus ord från minnesceremonin avsluta denna betraktelse och föra Arnie in i framtiden där han hör hemma.

Remember when Arnold Palmer touched your life, touched your heart. And please, don’t forget why.”

Arnold Palmer
1929-2016