Guldpalmen i Cannes är världens tyngsta filmpris. Under Oscarsgalan tävlar enbart amerikanska filmer om priset som bästa film men i Cannes är bidragen från hela världen och alla utställare har världspremiär samtidigt. Vi listar våra favoritvinnare genom åren och hyllar Ruben Östlund som igår vann detta gigantiska pris med filmen The Square.

Som svenskar kan vi vara oerhört stolta att Ruben Östlund igår vann priset för The Square, kanske förstår vi inte vidden av det riktigt. Vi är uppvuxna med Oscarsstatyetterna då vi och omvärlden i stort är präglade av amerikansk filmkultur. Att vinna en Oscar för bästa film är naturligtvis massivt, men att vinna Guldpalmen är större. Ett pris, en film, hela världens som skådeplats.

Ruben Östlunds The Square fick utomordentliga hyllningar av juryn. Filmen är ett satiriskt drama som kretsar kring en konstutställning i det postmonarkistiska och futuristiska Sverige. Juryn menade på att Östlunds förmåga att skildra samtidens rädsla för att inte vara politiskt korrekt var ett stycke geni samt att varje minut i filmen uppvisade relevans. Skådespelare i filmen är bland andra Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West och Terry Notary. Filmen spelades in i Stockholm, Göteborg och Berlin. Kanske var det just det manuset Domonic West satt och läste när vår gode Måns stötte på honom på en flight över Atlanten?

För att sätta Östlunds vinst i perspektiv så har vi framförallt tagit fram en lista över våra favoritvinnare av Guldpalmen, men vi vill också påvisa senast en svensk regissör priset: Alf Sjöberg med Fröken Julie. Året? 1951. 66 år sedan. Stort grattis Ruben, idag är vi stolta över att vara svenskar.

 

5. La Dolce Vita – 1960
Regissör: Federico Fellini
Land: Italien
Skådespelarurval: Marcelo Mastroianni, Anita Ekberg

För oss svenskar är den här filmen för alltid förknippade med den undersköna scenen i Fontana di Trevi med lika undersköna Anita Ekberg. Filmen följer Marcello Rubini, en skvallerjournalist, när han under sju dagar och sju nätter fåfängt letar efter kärleken i Rom och samtidigt tar del av allt staden har att erbjuda. Anita Ekberg spelar den svenskamerikanska skådespelerskan Sylvia, som kvävd och uttråkad förför Marcello ner i Fontana di Trevis svalkande vatten.

Det finns kuriosa kring denna berömda scen: den tog en vecka att spela in och det var i vintertid. Anita stod i det kalla vattnet utan problem, redo att frambringa det bästa hon hade. Mastroianni då? Han hade våtdräkt under, till ingen lycka. Det var först efter att han svept en flaska vodka han äntrade vattnet, full som en sjöman. Skillnaden mellan Italien och Sverige, möjligtvis.

Det skall sägas att filmen, förutom Guldpalmen, vann en Oscar för bästa kostym, och just kostymen var central för Fellinis inspiration. Robe a la Francaise, eller den franska rocken, var klänningstypen på vilken filmen vilade. En klänning som gömmer mycket under, som gestaltar ett skydd och elegans till en vacker kropp, men likafullt kan kroppen vara ensam och omoralisk därunder. Just skönhet är ett drag denna film är förknippat med. Allt är så vackert, från kostym till plats, från regi till skådespelarinsats. En kultfilm alla borde se.

 

4. The Piano – 1993
Regissör: Jane Campion
Land: Nya Zeeland
Skådespelarurval: Holly Hunter, Harvey Keitel, Sam Neil

Tråkigt nog enda gången en kvinna vunnit Guldpalmen, men som hon gjordet det. Inte bara vann filmen Guldpalmen som enda gång en Nya Zeeländsk film vunnit, den kammade hem tre Oscarsstatytter för bästa kvinnliga huvudroll och biroll samt originalmanus.

The Piano är en sällsam och skör skildring över en pianists passion att spela piano, och hennes strävan efter att återfå det när det är sålt. Pianisten är stum och har inte talat sedan sexårsåldern och ingen vet varför. Pianot talar istället. Filmens storhet ligger i miljöerna, känslorna, regin och skådespelet. Och musiken, självklart. Där finns en ömhet och en närhet till känslor man inte alltid hittar i filmer, och på något sätt är det inte bara handlingen och karaktärerna som är centrala, utan alla känslor den frambringar. Den är intressant, från början till slut. En värdig vinnare.

 

3. Taxi Driver – 1976
Regissör: Martin Scorsese
Land: USA
Skådespelarurval: Robert De Niro, Harvey Keitel, Jodie Foster, Cybil Sheperd

Neo-noir när det är som bäst. Lägg till att vår protagonist egentligen är vår antagonist. Lägg till att det kanske är Robert De Niros allra främsta rolltolkning (tillsammans med Tjuren från Bronx) samt en ung och hungrig Martins Scorseses briljanta regi så har du ett mästerverk. Förmodligen den mest klaustrofobiska filmupplevelse vi har varit med om men ändå erbjuder stadens gator som vår sönderstressade och deprimerade taxichaufför Travis åker omkring på i New York någon form av frihet. Travis är precis som filmen sparsmakad i dialogen, en tystnad som bidrar med mycket till filmens stämning.

Travis lever i en mikroskopisk värld som vi får ta del av. Han brottas med mörka tankar, tankar han i en scen försöker bena ut med en kollega. De står lutade vid en taxibil och under tre minuter säger de absolut ingenting av relevans till varandra, och de lämnar varandra mer förvirrade än innan. Ändå är det en av filmens starkaste scener tack vara regin och Robert De Niros utomjordiska skådespelarinsats. Ett stycke konst.

 

2. Apocalypse Now – 1979
Regissör: Francis Ford Coppola
Land: USA
Skådespelarurval: Martin Sheen, Robert Duvall, Dennis Hopper, Marlon Brando

Tidernas mest kaotiska filminspelning blev också en av tidernas mest briljanta filmer. Coppola var övertygad om att han skulle dö under inspelningen och flera gånger hotade han med att begå självmord. Varför? Marlon Brando dök upp, fet som aldrig förr, utan att ha läst varken bok eller manus. Efter att han väl läste på plats under en vecka som betingade 1MUSD i lön till Brando, vägrade han att utföra rollen om inte Coppola skrev om manus, dels för att Brando bara skulle bli filmad i mörker och i vissa vinklar. Martin Sheen var helt förstörd vid inspelningarna, ständigt full eller hög, och han fick till och med en hjärtattack. Dennis Hopper var, ja, Dennis Hopper, det vill säga fullkomligt retarderad, och Brando vägrade filma med honom. Han som spelar surfaren, Lance, var konstant hög, annars ville han inte spela in. Vilka försåg honom med kokainet? Filmteamet! Coppola uttryckte det som att filmen inte skildrade Vietnam, det var Vietnam!

Åsidosatt den massiva förseningen och allt kaos så är filmen ett fullkomligt mästerverk. Man känner så väl igen Coppolas regi från Gudfadern. Silhuetterna, noggrannheten och intensiteten i både dialog och mimik. Det är på något sätt som att Coppola får skådespelarna att alltid prestera till max. Filmen följer Kapten Willard (Martin Sheen) som får i uppdrag att hitta och avrätta en före detta briljant överste i armen vid namn Kurtz (Brando). Man följer Willards yttre och inre resa, båda lika ångestfyllda, och på vägen träffar man på bisarra karaktärer som till exempel löjtnant Kilgore (Robert Duvall) som mitt i rådande strid fokuserar på surfing. Det var även han som myntade filmens kanske mest kända replik: ”I love the smell of napalm in the morning”. Det får ses som ett sammanfattande citat kring filmen: helt jäkla galen.

 

1. Pulp Fiction – 1994
Regissör: Quentin Tarantino
Land: USA
Skådespelarurval: Bruce Willis, John Travolta, Samuel L. Jackson, Uma Thurman, Harvey Keitel, Tim Roth.

Är det här tidernas mest geniala film? Kanske. Banbrytande är det minsta man kan säga om den. En 27-årig Quentin Tarantino tar Cannes med storm och vinner Guldpalmen med en film som handlar om precis ingenting och med en dialog som kan få en kyrka att självantända. Minns ni dialogen om fotmassagen innan Jules (Jackson) och Vincent (Travolta) går in till de intet ont anande småtjuvarna och massmördar dem? Minns ni den dämpade musiken och Butch (Bruce Willis) ansiktsuttryck när Marsellus Wallace (Ving Rhames) nedsättande instruerar honom kring hur han skall lägga sig i boxningsmatchen? Eller när Mr. Wolf (Keitel) med episk precision berättar för Jules och Vincent hur man rensar en bil från hjärnsubstans? Finns tjugo exempel till. Dialogen är tvivelsutan den roligaste vi upplevt på film. Kritiker har kallat den, och kallar den fortfarande, för filmen postmodernistiska filmer måste jämföras emot. I Entertainement Weekly’s omröstning från 2008 kallades den bästa filmen senaste 25 åren och den är mer förekommande på listor över världens bästa filmer än utanför.

Första gången vi såg den var i tidiga tonåren. Då begrep vi ingenting. I takt med att vi blev vuxna och såg den om och om igen insåg vi dess storhet. Det är en film du kan se hur många gånger som helst utan att tröttna för den erbjuder alltid något nytt. Svart komedi när det är som allra, allra bäst.